Sociala medier, journalistik och makten i historien.

I dyningarna av Katrineholms kommunchef och Katrineholmskuriren rabalder som Brit Stakston värdigt reflekterar över har jag svårt att inte komma tillbaka till min egen blogpost och alldeles egna tes: Det finns inga sociala medier. Det finns inga sladdar, processorer, API´r och servrar som är sociala, lika lite som det finns blyertspennor och block som skriver egna artiklar. Det är bara människor och djur som kan vara sociala. Däremot finns det medier som faciliterar social interaktion. Medier som vi kan använda för att förstärka kommunikation, som är grunden för att kunna vara sociala.

I stora ojämna drag har kommunikationshistorien sett ut så här:

Till en början använde vi kommunikationskanaler som nådde en efter en, saker som hällristningar, papyrus, lertavlor och vaxtavlor. Inte så spännande saker även om de var banbrytande då. Efter hantverksprylarna kom maskinerna, Vi lärde oss att trycka böcker och antagligen strax därefter reklamblad. Informationen nådde fler och snabbare. Med det var fortfarande inte så socialt även om man kunde via postgång ta kontakt med företag och privatpersoner och få svar. Kommunikationen var fortfarande fokuserad på avsändaren.

Efter maskinerna kom.. snabbare maskiner.

Vi började använda radio och informationen gick blixtsnabbt mellan avsändare och mottagare. Det stora med radio var att privatpersoner kunde skaffa en radiosändare och lika snabbt tala tillbaka.  Helt plötsligt kunde privatpersoner kommunicera via ett medie utan fördröjning över stora avstånd.  Dessutom kunde andra lyssna på vad de pratade om. Kommunikationen började luta över på mottagare och lyssnare.

Sedan kom processorerna och med dessa datorer, bredband och en digital revolution.

Kärnan i detta var.. kommentarsfunktionen. Från att datorerna gjorde entré tog det historiskt sett inte lång tid innan de flesta kunde skicka, ta emot, lyssna och kommentera, och dessutom kommentera på kommentarerna. Nu började informationen och kommunikationen spruta åt alla håll.

Det enda som varit konstant genom utvecklingen är människan.

Vi har genom tiderna använt prylar och maskiner för att kommunicera mera med vår omvärld. En sak till som varit konstant är att för varje ny teknisk innovation fanns det bakåtsträvare som var rädda att tappa makten och kontrollen. Från Farao till präster, kungen och regeringar. Det senaste benämningen som gärna tas till för sakta ner utvecklingen är faran och risken med den “den digitala klyftan” Något som Selig vrider och vänder på i en post.  Klyftan som man kallar digital är i grunden varken digital eller ny, däremot är det en utrustning/utbildningsklyfta, något som funnits sedan tiden då det fanns de som hade stenhällar att rista på, och de som inte hade det. De som hade papyrus och kunde skriva och de som inte hade det.

För att återkomma till makten och kontrollen så sker nu ett märkligt skifte.

De journalister som rapporterar från världen och i demokratisk anda granskar våra makthavare, de som ska värna om pressfrihet och offentlighetsprincipen, de har blivit en egen makt, en makt som själva helst inte vill bli granskade och synade. Detta är skrämmande och förmätet av en yrkeskår som lever på att andra betalar för deras arbete.  Särskilt eftersom medielandskapet ser ut som det gör och vilket håll det utvecklas. Där alla med en mobiltelefon kan publicera texter, dela bilder och livesända ljud och bild.

Åter till start. Det finns inga sociala medier. Däremot finns det  medier som förmedlar information mellan avsändare och mottagare där fler personer kan lyssna, kommentera och skicka vidare. Hur vi använder dessa privat, politisk och i företag är upp till oss. Ser man bakåt så kan vi ana att framåt blir det i grunden inget nytt under solen. Och förresten, ni som tycker att man ska sakta ner utveckling är redan omsprungna. Sorry.

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *