Känsliga läsare varnas. På riktigt, har du svårt för illamående och tillhörande aktiviteter, läs inte.

I höstas provade jag rawfoodgrejen. Det gick sådär.
Först körde jag lite sånt som alla käkar, sallad, frukter, avokado och nötter. So far so good.

Sen fick jag för mig att grodda bönor. Man behöver ju få i sig protein också. Kanske inte de mängder som gemene man äter, men en en del i varje fall.

Så, jag groddade böner för fulla muggar. Detta efter konstens alla regler. Så, grodda, skölja, grodda lite till, skölja igen, grodda ännu lite mer och skölja, igen.. Det är väl så man ska göra?
Nåväl, efter ett tag var det dags att äta, vilket jag gjorde. Det smakade helt ok. Fräscht, krispigt och hälsosamt. Efteråt så kände jag mig full av fräsch energi, härligt.

Men efter ett tag så började jag känna mig lite kymig. Detta blev värre och värre. Jag försökte efter ett tag, göra mig av med det, men utan framgång. Jag mådde ännu mer illa och blev hemkörd/starkt rekommenderad att åka hem.

Väl hemma så.. För att vara något finkänslig, så tillbringade jag resten av eftermiddagen hängandes över badkarskanten. Jag tror att jag aldrig mått så akut dåligt någonsin, i hela mitt liv.
Det klingade dock av ganska snabbt, tack och lov.

Nu för tiden kan jag knappt med att se svarta bönor. Kroppen blir full av panik och ren rädsla. Lite odd, men det går liksom inte att resonera bort det. Kroppen har dessutom bestämt sig för att alla bönor är läskiga. Sönderkokta vita bönor funkar men så fort jag får bönor i munnen som är det minsta krispiga så börjar blicken flacka och jag vet inte var jag ska ta vägen.

Jag måste ha gjort något fel helt enkelt.

Hur sjutton ska man göra i gentligen? Jag kommer aldrig gå all in, men en hel del rawfood skulle sitta fint i kylskåpet.

Tips mottages gärna.

Bloggpost #010 av #blogg100