”Tänk när du är 73, vill du verkligen ha den där då? Du kommer ångra dig”

Jag väljer att se tatueringar som en historie. Ett tidsbaserat uttryck. Jag kanske inte kommer gilla den när jag är 56, det är nog med tid för att hinna tröttna på det mesta. Men det kommer vara en påminnelse om den tiden när jag gjorde det. Mina tankar, idéer och smak.

Om jag börjar ogilla den så påminner den mig om något, att jag förändrats, åt det ena eller andra hållet. Den blir snygg nu, men full av mening i framtiden.

En annan tanke är hur tatueringen är gjord. Är den helt och hållet färdig design, eller kan du bygga vidare på den? Är det en statisk tidsmarkering, att du just då och där, den dagen, ville ha den. Eller kan det bli ett projekt som utvecklas över tid?

Nu menar jag inte att fylla tomma ytor, utan att låta tatueringen växa vidare. Att designen och meningen utvecklas allteftersom. Att låta olika tatuerare jobba vidare med den, och se utvecklingen som en tidslinje istället för en statisk tidsmarkering.

Tåls att sova på.

Bloggpost #017 av #blogg100