Simon Wallnor Zetterberg

Randomiserat innehåll.

Etikett: #blogg100

  • Summering efter dagens löppass

    Efter det inställda träningspasset så orkade jag inte ta bussen, så jag sprang in till stan istället ;)

    Igentligen ska/skulle jag inte springa eftersom jag har lite ont i knäna och vänster ankeln. Men jag gjorde det som ett experiment istället. Var får jag ont beroende på hur länge jag springer, när tryter energi och vad funkar att äta.

    Mat; sov förbi lunch.. Käkade stekta ägg och grönsaker, till det blev det en kvarg-mjölk-blåbärssmoothie. Halvtimmen innan passet stoppade jag i mig en clementin och ett äpple. (Och en halv dubbelnougat :)
    Efter passet blev det kvarg och två kiwis.

    Jag sprang ca 13km på 1,5h. Inte snabbt alls med andra ord, men ändå.
    Konditionen i den farten är inga problem, nästan lättare än att gå raskt.
    Den fysiska energin gjorde sig lite påmind efter 45min men motades bort med två nötcréme. Där någonstans hade jag känningar på baksidan av höger lår och vänster knä men jag höll det i schack genom att räta på mig och ta lättare steg.
    Efter en timme så började jag få ont i höger ankel, men samtidigt släppte obehaget i låret.
    Smärtan i högra ankel och vänster knä höll dock i sig resten av vägen, särskilt ankeln. Den gjorde faktiskt en hel del ont.

    När jag kom in i stan efter ca en timme så blev det lite tråkigt, jag blev för mål/ankomstinriktad och stördes mentalt av människor och bilar. Jag springer alltså helst själv, utanför stan eller på ensligare platser i stan.

    När jag kom hem kände jag mig pepp och mådde bra.

    Det blir uppföljning imorgon var det gör ont och allmän status.

    20130206-232929.jpg

    Bloggpost #008 av #blogg100

    Kategori

  • Äta bör man annars stupar man

    Äter du inte presterar du inte, så enkelt är det.

    I höstas så började jag träna Crossnature hos Stark Ute. I början kunde jag må riktigt dåligt när jag tränade, sådär dåligt så att jag knappt kunde tänka rakt, än mindre stå rakt.
    Jag fattade inte vad det kunde vara. Först trodde jag att det var blodtrycksfall eller att jag var galet otränad.

    Det hade inte hänt direkt förut.. eller jo, en och annan gång kanske, men långt ifrån.. Jo, en hel del gånger men långt ifrån alla.
    Nyfiken så började jag fundera på varför. Varför mådde jag katastrofdåligt på passen men inte när jag joggade en mil eller cyklar två-tre?

    Slutsatsen efter kort funderande och tips, som egentligen är uppenbar; intensiteten på passet. När jag joggar eller cyklar långt så verkar energin mest dras från fettet, mitt eller matens och när jag kör intensivt så är det kolhydraterna/sockret.

    Nu när jag äter bättre (sporadiskt) så har jag en helt annan stuns i benen och psyket. Definitivt när det är högintensivt men naturligtvis även när jag kör lugna och längre pass.

    Jag måste stryka under det, att äta bra gör skillnaden mellan att vara råkass och vältränad.

    Det kan nog vara en av de största orsakerna till att personer som börjar träna tycker att det är så jobbigt och lägger av ganska snabbt. De har köpt gymkort, pronationskompenserade svindyra skor och snygga tights; (som hamnar i garderoben och ger dåligt samvete efter pass tre) men glömt fixa till kosten, de fortsätter äta skit eller knappt nått alls.

    Så mitt absolut största tips; ät mat, mat du gillar och träna sen. Märker du att du ändå inte presterar, testa att äta mer eller något annat. Ludda inte in på specialdieter, (även om jag har favoriter (paleolit-inspirerad)) utan ät det du brukar. Vill du ändra i kosten ta inte bort saker och skapa vakum, putta in bra saker (kvarg, frukt och nötter) istället som i sin tur puttar ut det mindre bra.

    Du kommer även märka att ju mer du tränar desto mindre skräpmat vill du äta. Om det beror på att man inte vill sänka resultaten pga dålig mat eller att en vältränad kropp ger bättre signaler om vilka behov och ickebehov den har vet jag inte.

    Så ät schysst mat och träna sen. Checka av och slipa vidare.

    En sak till, om detta gäller kroppslig prestation, då borde det ju gälla för mental prestation.. ;)

    Bloggpost #007 av #blogg100

    Kategori

  • Vackert land

    Som en del av er vet så är jag barnsligt förtjust i Hipstamatic; och Sverige. Så här kommer några vackra vyer.

    20130204-233047.jpgVidablick/Bankeryd

    20130204-233102.jpgVidablick/Bankeryd

    20130204-233211.jpg Åsasjön/Taberg

    Det är cc-by som gäller, naturligtvis.

    Bloggpost #006 av #blogg100

    Kategori

  • Döda egot

    Jag kollade precis på Revolver. Det kan nog vara min min nya favoritfilm.
    Den klår nog Lycky number slevin, kanske till och med Fightclub.. Och det mina damer och herrar, det är stort.

    Filmen är rapp, fyndig och smart. Men det är inte det som gör det fantastisk, det är poängen; budskapet.

    I stora drag handlar det om egot, mitt ego, ditt ego. Det där som gör att vi framför allt är rädda, och följdaktligen egocentriska, skryter, hävdar vår rätt, ljuger, stjäl och i slutändan skadar oss själva.
    Nu kanske du tänker att du varken ljuger, stjäl eller skadar dig själv. Du kanske tycker att du bara tar hand om dig själv, att du ”måste” göra en del saker och att du ”måste” hävda din rätt. För rätt ska vara rätt.

    Inte för att bli religiös på dig, men nya testamentet pratade om att ”dö från sig själv” (ska rota fram var det står) och att först då blir man fri, verkligen fri.

    Jag tror att de var något på spåret. För vad händer om man har dött från sig själv? Du kan få frid. Det innebär inte att världen blir full av regnbågar, att du får en häst i födelsdagspresent, (eller vad du önskar dig) eller kan hänga i en hängmatta i Caribien, jag tror att det innebär, bland mycket, att du kan göra det största en människa kan göra; förlåta. Du kan i brist på ego förlåta människor, och dessutom känna förlåtelse. Detta innebär inte att det människor gjort mot dig är ok, långt ifrån, det innebär att du kan släppa det. Du slipper känna dig kränkt, bli bitter, och dö av högt blodtryck av för mycket skräpmat eller övertid som du dämpar dina känslor med.

    Svårigheten här är, och den är svår.. Är att inse att man har ett ego; och att du inte är ditt ego. Du kanske vill kalla det djävulen, ditt under eller ditt överjag eller vanligt sund självbevarelsedrift.

    Kalla det vad du vill. Har du inte dött från dig själv så ligger egot där och drar dig ner. Inte i världens ögon, men du kämpar för att ingen ska komma på dig att du är en bluff, kanske som god far, yrkesverksam eller älskare.

    Känner du att du måste hålla upp ett sken av att vara någon annan än vem du är?
    -This is your ego talking.

    Bloggpost #005 av #blogg100

    Kategori

  • Blogga tvingar mig att tänka

    Jag är med i en grej som heter #blogg100. I korta drag innebär det att jag ska blogga en gång om dagen i hundra dagar. Jag vet inte om jag kommer klara det men jag tänkte försöka.

    Varför sjutton ska jag göra detta? Från början handlade det mest om att göra grejen. En kul grej.

    Men jag har nu, redan märkt en sak. Att tvinga sig själv att blogga/skriva en gång om dagen tvingar mig att tänka.
    Först måste jag komma på något vettigt. Sen måste jag hålla den tanken, utveckla den för att sedan, förhoppningsvis, komma fram till en poäng. Det låter kanske som en banal sak men det är en berikande upplevelse.

    Bloggpost #004 av #blogg100

    Kategori

  • Blånaglar

    Efter några löpturer har jag drabbats av blånaglar. Något jag bara läst om tidigare. Jag trodde att det bara drabbade personer som springer längre, en mara eller mer, men jag hade fel. Det räcker med 17km. Jag har kollat runt lite och frågat på Facebook och Twitter men det enda svaret jag fått där är: köp lagom stora skor.

    Men, jag har lagom stor skor. Så det verkar inte vara grejen, inte för mig i varje fall. Dessutom är inte stortån blå, den tå som trycker mest mot skon.

    Bror min säger att det kvittar, springer man länge så får man blåa naglar, oavsett.

    Det är dessutom inte bara att det ser fult ut (något som de flesta i min närhet sällan eller aldrig ser), de gör ju ont också. Träningsvärk i vader, lår och svank kan jag stå ut med. De gör inte ont på natten, vilket tårna gör som skaver mot madrassen alternativt täcket.
    Nu är ju det ingen större grej, men ändå. Hur många löpare som helst i hela världen måste ju fått det, så nån lösning borde ju någon lycklig själ hittat.

    Så jag ställer frågan igen, hur sjutton undviker man det? Utan att sluta springa.

    Bloggpost #003 av #blogg100

    Kategori